Jag borde. Jag definitivt borde. Nu är utredningarna nära, och jag har fått hem frågeformulären för barnen. De skall fyllas i efter bästa förmåga. Och jag har ju gjort det otaliga gånger förut, och det gäller ju mina barn, så detta kan jag ju. Men så är det stopp. Det är som en osynlig vägg mellan mig och dessa papper.
De är så att säga den sista etappen för min del innan diagnostiseringen och rehabiliteringsplanerna drar igång på fullt allvar. Är jag rädd? Eller är jag helt enkelt utmattad över tanken att bli tvungen att vända ut och in på mina barn i form av en massa påståenden? Jag vet inte.
Jag skall fylla i Fem till femton-formuläret (mer info här: http://www.socialstyrelsen.se/evidensbaseradpraktik/bedomningsinstrument/barnochfamilj/5-15 )
samt ett annat med mer tomma rader att fylla i.
Var skall jag ta den energin att sätta mig ner med dessa papper? På dagarna arbetar jag, när barnen är hemma går det inte och på kvällen är jag för trött, då kan svaren anta en aning spydig och ironisk nyans *ler*
Men jag vet att jag måste. Och att jag kommer att göra det. För att det måste göras. För barnens skull. Men inte ikväll.
No comments:
Post a Comment