De två yngsta föddes tätt, inte långt mellan födelsedagarna. Bebistiden med dem gick i ett töcken, tyckte att det var en intensiv tid. Så varje gång jag hörde att någon hade en liten en hemma och en till på gång tyckte jag de var galna. Man kunde inte vara riktigt klok som gjorde detta frivilligt.
Under den här tiden var jag tvungen att vara alert hela tiden, dygnen runt. Gick jag på toaletten fick jag ta med bebisen så att systern inte gjorde något med honom under tiden. Ifall jag inte hade ögonen i ryggen så fick vi dörrar och väggar målade. Shampon och fuktighetskrämerna var alltid slut för att någon tryckt ut tubernas innehåll. Toan var igenstockad med en rulle papper. Alla frukter och bröd och allt man kom åt åts upp. Och allt detta trots att jag vaktade som en hök, aktiverade med trevliga aktiviteter, spelade, lekte, läste sagor, var ut med dem, tog dem till olika aktiviteter som församlingens mammabarnklubb etc.
Jag insåg ju inte att våra barn kunde vara något utöver det vanliga. Jag trodde att allas barn var likadana. Och att det bara var jag som var oduglig som blev så totalt trött av att sköta dem. Ibland kunde jag börja räknar timmar tills de skulle lägga sig. Jag började räkna halv åtta på morgonen...
Så när det var dags för mig att återgå till arbetet och för barnen att börja i daghemmet hade jag väldigt motstridiga känslor. Visst var jag lättad över att ha dagarna för mig själv, äta lunch med andra vuxna och inte behöva vakta hela tiden. Men samtidigt var jag ju orolig hur dagispersonalen skulle orka med våra barn.
Inskolningen var väldigt arbetsam. Pga arbetets natur kunde inte pappan delta, så det låg på mig att skola in dem. Jag sprang mellan de olika avdelningarna, och hörde alltid den andra skrika och gråta längre bort på den andra sidan. Jag hade reserverat två veckor för detta, men hade nog behövt två månader.
Det tog inte så länge innan de negativa rapporterna började trilla in. Sonen hade bitit någon, skuffat, skrikit, vägrat att köa osv. Och hade något annat barn bitit sonen, så var det pga att han orsakat det med sitt beteende. Till sist började jag vara totalt less på dagispersonalen, då de inte kunde säga något positivt om vår son.
Dottern hade inte heller det så roligt på sin avdelning. Hon hittade på en massa hyss, vår lilla Emil, och fick då rätt mycket tillsägelser. Hon ville hela tiden aktiveras med en massa intressant, och kunde inte daghemmet erbjuda det, så hittade hon på något själv.
Våren 2008 tog de äntligen upp, att vi kanske skulle kunna gynnas av att ta både sonen och dottern till en psykolog pga deras svårigheter. De och psykologen trodde nog att det var något fel på oss föräldrar och våra uppfostringsmetoder. Fastän vi hade ett äldre barn som fungerade i skolmiljön. Efter att de vänt ut och in på oss kom de fram till att det kanske inte var det som var problemet.
Idag tycker jag att den samma personalen i daghemmet är toppen. De som alltid kritiserade våra barn har tagit till sig att våra barn behöver ett annat sätt att arbeta på för att man skall få en lugn miljö och barnen mår bra (både våra och andras). De är väldigt lyhörda och de frågar mycket hur vi löser olika konflikter hemma och vilka metoder som varit bra. De använder bildschema för sonen och jag tror att han alltid har en vuxen som en skugga i hälarna när han skall göra något mer krävande i daghemmet. Gruppen har dessutom mer vuxna än vad som är allmänt.
Dotterns situation är lite mer knivig. Hon skärper sig i förskoleklassen. Men krashar när hon kommer hem.Då är det många utbrott och konflikter. Det är alltså ingen behaglig tillvaro för henne just nu. Men även hennes fröknar tar väl hand om henne och är medvetna om hennes känslighet. Det kan räcka med en liten incident för att hon skall vara ledsen resten av dagen.
No comments:
Post a Comment