Har i mitt liv fått uppleva stor sorg och smärta. På grund av att jag inte ville hänga ut de inblandade så teg jag. Eller ja, jag talade med mina närmaste vänner. Men annars var jag tyst om krisen. Utåt såg säkert ingen eller få hur mycket jag led när allt det hemska pågick. Och jag fick gå igenom det helvetet, inte bara en gång utan två gånger. Tur som är så gick det flera år emellan, så jag hann samla krafterna.
Nu står jag inför liknande frågor. Skall jag hänga ut mina barn och berätta om deras funktionshinder och svårigheter? Eller finns risken, att barnen då blir sina diagnoser och får alltid skulden när det händer något i sociala sammanhang? Jag vill inte börja presentera dem "Hej, detta är Ville och Kajsa och de har ADHD". Samtidigt vill jag ju förklara deras beteende.
Jag har hört att många föräldrar får försvara barnens diagnoser "Din son/dotter kan ju inte vara autistisk, AS, HFA, ADHD, ADD eller DAMP, för h*n är ju si och så." Jag vill inte höra detta.
Så om du, kära läsare, har i din omgivning vänner eller släktingar som har barn med funktionshinder: Vi vill hellre höra "Vad ni har anpassat miljön bra för er son/dotter, funktionshindret märks inte när man träffar er såhär sporadiskt och korta stunder" och "Jag kan inte tänka mig hur mycket det kräver av er föräldrar att leva med detta, men om det är något vi kan hjälpa med så säg bara till". Vi vill ha stöd och förståelse, inte fördömande ord och misstro.
Tilllbaka till mina egna barn. Vi har varit väldigt öppna om detta med dagvårdspersonalen och den kommande skolan. De har fått ta del av utredningar, vi har samtalat mycket om anpassning samt de olika berörda instanserna för en aktiv dialog. Jag blev speciellt glad över att terapeuten kommer att besöka sonens daghem och komma med råd till daghemspersonalen. Det är så det skall vara!
Men hur jag skall göra med alla andra i vår närhet har jag inte riktigt bestämt. Jag har talat om barnens utredningar med mina bästa vänner. Sedan har jag aktiverat kontakten med de föräldrar som har barn med funktionshinder. Så sist och slutligen har jag talat med rätt många *ler*. Òch de andra kanske inte har behov av att veta. Men jag vill samtidigt tala om detta. Det hjälper mig att bearbeta och bli en bättre förälder till mina barn.
Så tack vare internet och slutna grupper kring dessa frågor så känner jag mig inte ensam. De som är aktiva och orkar samtidigt stöda andra i kampen är Vardagens hjältar. De kanske till och med räddar liv, då de ger en livlina åt dem som kämpar med orkeslösheten.
Jag känner mig stark, jag är redo för kampen. Ha en solig dag.
No comments:
Post a Comment