Vårdbidrag

Vi har gått en lång väg på väg in i diagnoslandet, vår familj och våra barn. De två yngsta har genomgått en del tester, möten med läkare och psykologer. Hittills har vår son fått konstaterat en aktivitets- och uppmärksamhetsstörning, motoriska svårigheter samt problem med att förstå verbala instruktioner.

Utredningarna är inte ännu klara, men vi kan ju konstatera att det är inom NPF och det sociala samspelet som svårigheterna ligger.

På uppmaning av neurologen sökte vi vårdbidrag för vår son. Nu kom beslutet och vi blev beviljade bidrag.
Det kändes skönt att få bidrag, men samtidigt var det ju en sorg. En sorg över att nu har även landet vi bor i vetskap om sonens svårigheter och har bekräftat det. Det är en milstolpe ännu djupare in i diagnosland. Det bekräftar ju endast det vi har vetat länge. Men dock är det ju en påminnelse att vi inte är lika som alla andra familjer.

Men sonen och de andra barnen är fortfarande de underbara barn som vi har älskat från första stund. De skänker oss så otroligt mycket glädje. De uppfostrar oss föräldrar. Inget blev som vi hade tänkt oss, men ändå håller livet på att bli riktigt bra.

Man oroar sig ju för framtiden, men det är något jag försöker låta bli att tänka på. En strid åt gången.

Nu har vi fått vårdbidrag och kan köpa fler hjälpmedel åt sonen. En kildyna och en specialsax står på inköpslistan. Skall ta mig tid att åka till staden någon dag för att handla dessa. Ifall kildynan även passar för dottern skall hon också få en sådan.