Jag har fått ett arbete jag inte har ansökt om

Jag ser många föräldrar omkring mig som kämpar med att acceptera sitt barns funktionshinder. Samtidigt möts de av omvärldens misstro mot diagnoserna, uppfostringssätt, metoder osv. Ryggen kroknar och föräldrarna saknar ett tillräckligt stöd för att orka. När skall samhället vakna och erbjuda tillräckligt stöd så att föräldrarna orkar? Jag har läst om mammor och pappor som funderar på att skilja sig, bara för att hinna vila upp sig och orka med den tunga föräldrarollen som det faktiskt innebär att vara förälder till ett barn med funktionshinder. Så skall det ju inte behöva vara, att man måste avstå från familjen för att orka.

Jag själv har gått en lång väg med dessa frågor. När dagispersonalen gjorde oss uppmärksamma på att allt inte var som det skulle med våra barn, gjorde jag en utförlig självrannsakan. Jag gick igenom precis allt jag gjort som förälder och funderade om det var något jag gjort galet. Det var en tung process. Samtidigt funderade jag på allt som våra barn gjort, och funderade vad som eventuellt kunde vara symptom på funktionshinder och vad som var barnets natur och lynne. Det var en spiral som jag till slut tog mig ur. Jag var tvungen att se framåt för att överleva.

Nu har jag kommit så långt att jag kan tänka att jag har blivit utvald att utföra ett mer komplicerat och krävande föräldraskap en många andra. Det är en hedersuppgift och jag kommer att göra mitt allra bästa. Barnflickor åt små kungligheter har också fått en ärofylld uppgift, men uppgifterna är ju inte så glamorösa trots det. Lika mycket blöjbyte, kräk, och skrik samt gråt innebär det i alla fall.
Jag har fått mer än min beskärda del av de två sist nämnda. Tänk om jag hade fått en slant för varje felaktig strumpa, utbrott, skrik och tår. Jag vore rik som ett troll.
Jag vill dock fokusera på allt det som faktiskt fungerar i vardagen. Och om barnen kallar mig för dumma mamma (eller något annat i den stilen), så låter jag det gå in genom ena örat och ut genom det andra. Jag är en mamma med ett hemligt uppdrag. Jag skall göra vardagen dräglig för hela familjen. Jag klär på mig rollen som anpassare och uppfostrare. Jag läser alla böcker som kan hjälpa till att underlätta vår vardag. Ett efter ett får jag olika saker att fungera.
Då är anpassa det viktigaste. Våra barn mår bra av rutiner. Även stora helger går våra barn och lägger sig i tid. De orkar inte med stojet och det extra. Jag köper kläder som är sköna och har så lite sömmar som skaver som möjligt. Jag förbereder dem de dagar som det händer något utöver det vanliga. Det som inte ännu fungerar är måltiderna. Men det skall nog komma en dag då vi alla sitter till bords samtidigt och njuter av maten.

Egen tid är också nyckeln till att orka. Många år gav jag till min familj 24/7, tills jag insåg att det inte skulle fungera. För att jag skall må bra behöver jag även sköta om mig själv. Tänk att denna insikt också satt så djupt inne. Så tack vare mina speciellt härliga barn har jag lärt att ta hand om mig själv. Och det var inte en dag för tidigt skall jag säga er. Var nog och vände vid avgrunden. ;)

Jag har fått ett arbete jag inte ansökt om. Ingen kontrollerade mina kvalifikationer. Någon trodde att jag skulle klara denna uppgift. Ingen lön får jag. Arbetstiderna är väldigt ojämna och i mitt arbetslag arbetar även min man 2/3 av tiden. Jag lever på beröm. Men de kärleksförklaringarna kommer väldigt sällan. Men man kan leva länge på ett "Jag älskar dig mamma".