En bekant till mig var väldigt stolt över en webbsida som hennes son gjort. Hon skickade länken till sidan. Direkt jag öppnade sidan så slog tanken mig: Denna gosse har något inom NPF. Sidan var väldigt fint gjord och jag förstår att mamman var stolt.
Sedan i ett annat sammanhang visade sig att jag hade rätt, då mamman berättade vilken skola pojken går i. Skolan är anpassad. Nu väntar jag med spänning, om jäg även prickat rätt hans diagnos.
Men konstigt detta att man har känselspröten ute på detta sätt och "känner" igen dessa barn på helt annat sätt än tidigare. Då när jag var i barnfabriksvängen så kunde jag ana när någon var gravid innan de nästan visste det själva. Jag var som en hund som sniffade rätt på babyhormonerna ;)
Men kanske är det så att man vill sniffa rätt på de personer som är i samma situation. Stödet från dem som går genom samma sak är ju enormt. Jag själv hoppas även kunna stöda andra, genom denna blogg eller på andra sätt.
Jag också. Jag observerar på ett helt annat sätt.
ReplyDeleteDet var en pojke på semesterorten i grekland som bröt ihop fullständigt när han skulle starta sist, stå sist i en kö. Mamman o pappan peppade, men innan han hann dit han de andra barnen börja röra på sig och kön började upplösas, gråt igen.
Mitt hjärta kved för den stackars pojken. Man vill så gärna hjälpa, få deras jobbigheter/svårigheter att försvinna!!
Min 10-åriga ADHD-dotter har även hon börjat känna igen sitt eget beteende hos andra. Förra veckan under ett besök på Kolmården stod en kille i 8-9-årsåldern och skrek, grät och slog vilt omkring sig. Min dotter tittade på honom en stund och sa: "Oj stackarn! Han har säkert ADHD och nu har hans mamma köpt fel sorts glass åt honom". <3
ReplyDeleteOj, vilken härlig kommentar. Vi är ju inte så långt med att berätta för våra barn om allt, då de nöjt sig med allmänna förklaringar. De vet varför de får melatonin på kvällen, och varför mellantjejen hade medicinutprovning. Men jag skall ta tag i det snart.
ReplyDelete