Igår var vi och hälsade på våra vänner. De hade en annan familj på besök. På gården sprang 7 barn i åldern 5-11 år. Det blev smärtsamt tydligt hur våra barn har börjat avskärma sig från andra barn. De lekte inte med dem, närmast parallellt. Eller stred med varandra.
Sonen sprang mest runt ensam och spelade munspel.
Dessa stunder kommer den mörka sorgen fram som en skugga och ställer sig framför den värmande solen. Jag kan inte göra så mycket för att få dem att leka med andra om de inte vill. Men jag hoppas att när vi får börja gå i samtal till hösten med psykiatern att vi får konkreta råd hur vi skall kunna bryta ner detta beteende som bara leder till social isolering.
Är det dina känslor eller barnens behov som styr? Det är en sorgeprocess för oss föräldrar när det inte blir som vi hade tänkt. Men sen upptäcker man att det blev nåt annat istället och att det är bra det med :)
ReplyDeleteKramar om!
Nina
Nina, som vanligt slår du huvudet på spiken. Jag tycker att barnen får leka såsom det känns bra för dem. Men om de börjar lida av det, så vill jag kunna hjälpa dem. Sonen njöt i fulla muggar ändå, men mellandottern hade tråkigt och ville inte delta heller. Men den inställningen hade hon redan innan, så kanske det går annorlunda nästa gång när den andra familjen inte är där. Dessutom hade hon väntat på att leka med katterna, som sedan var ute och hon fick inte klappa dem och ha dem i famnen.
ReplyDelete