Idag var egentligen en verkligt fin dag. Sonen och jag gick på terapiverksamhetens fest. Det var gardenparty med många uppträdanden, sol, servering. Sonen trivdes. Kände sig hemmastadd, trots alla okända personer, då gården var bekant.
Men mitt i allt detta slog SORGEN sina klor i mig. En kille i rullstol sjöng en sång och jag blev väldigt berörd. Och vilka tudelade känslor jag hade. För jag såg mig omkring och såg vanliga familjer med sina unika barn, vi alla hade på ett eller annat sätt fått en beröring av trollspöet som delar ut funktionshinder på ett eller annat sätt. Jag tyckte alla såg ut att trivas. Sonen var faktiskt så lugn och sansad, så i denna skara verkade han faktiskt utmärka sig till sin fördel.
Samtidigt kände jag en stark känsla inom mig som bara växte och växte. Och den mörka känslan sa: "Jag vill inte ha något gemensamt med dessa människor. Varför skall jag förpassas till en sådan skara människor?" Den tanken var helt absurd, men mitt hjärta bara värkte.
Efter en stund gick det över, och jag kunde åter njuta av den värdefulla tumistiden med sonen. Jag var faktiskt glad över att mellandottern hade totalvägrat komma med. För jag tror att vi hade mer kul med lillkillen, då vi inte behövde ta hänsyn till systrarnas humör.
Nu när jag åter är hemma så funderar jag över om jag trots allt är tvungen att ta itu med sorgen på något sätt? Sörjer jag att snart alla mina barn har diagnosen ADHD? Borde jag göra det? Varför är jag då ledsen?
Kanske det bara är så att när utredningarna är över, och man har mer tid att tänka, så kommer känslorna ikapp...
Ja, vännen, så är det nog. Känslorna kommer ikapp och man måste igenom det innan man kan släppa det. Kramar om dig och din fina familj!
ReplyDeleteTack Nina. Och jag vill ju inte vara utan den nya skaran vänner jag har fått i och med detta! Ni är suveräna, underbara, starka, stöttande. Jag hade gått miste om så mycket utan resan in i Diagnosland.
ReplyDeleteMen det var ju inte frågan om det heller igår. Utan kanske sorgen om att livet har tagit denna vändning. Inte för min skull, utan för barnens. Man vill ju att deras livsstig skall vara så bekymmersfri och lycklig som möjligt, utan stora stenbumlingar som de måste ta sig över. Jag kan ta stenarna, men orkar de se att de har stenar på sin väg som vi måste ta bort, om och om igen?